Växeln Hallå

Av en eller annan anledning var jag denna dag tvungen att ta telefonkontakt med kommunförvaltningen i min dåvarande hemkommun. Som alla vet är ju dessa kända för sitt tillmötesgående sätt och sin anda av servicementalitet.

Det vill säga mellan varandra på kafferasterna. Gentemot allmänheten är väl inställningen till en viss del annorlunda. Och ingenting i det samtal jag hamnade i förändrade min syn på myndigheter i allmänhet och kommunens växel i synnerhet.

Allt började nog så lugnt och normalt med att ett tiotal signaler fick gå fram innan någon i andra ändan fick tid att lyfta på luren.

– Kommunens växel, godmiddag, svarade en trött röst.
– Ja goddag, jag skulle vilja tala med någon som har hand om fakturafrågor, sade jag.
– Jaha, det är Gunlög Rosander…. jaha hon sitter i samtal just nu, går det bra att vänta?

Utan att invänta mitt svar måste hon ha tryckt på några knappar, för det började tuta i min lur. Efter det att det hade tutat i enochenhalv till två minuter hörde jag hur luren lyftes och hur det skramlade till som om någon hade tappat telefonen i golvet. Sedan hände det ingenting. Jag
ropade.
– Hallå.
Ingen reaktion i andra änden.

Jag provade igen, den här gången lite högre.
– Hallå!
Det enda som hördes var någon som gick omkring i det rum där telefonen låg på golvet. Tydligen var denna person lyckligt omedveten om hur och var en telefon normalt brukade vara placerad, eftersom inget tydde på att han eller hon över huvud taget hade reagerat på det faktum att en svag röst gapade ”Hallå!” någonstans på kontorets golv. Det enda jag i min ände hörde var stegen av någon som rörde sig fram och tillbaka. Efter ett tag började personen att vissla en trevlig liten melodi. Sedan hörde jag en dörr smälla igen och allt blev tyst.

Efter någon minut gav jag upp och lade på luren. Jag tänkte att ”jag ringer igen om några minuter”. Jag gick ut i köket, bryggde en kopp kaffe och bredde mig en smörgås – småfranska med leverpastej. Sedan gick jag tillbaka in i vardagsrummet, satte mig i soffan och intog mitt fika.

Efter ytterligare en kort stund, max 7 minuter, lyfte jag luren för att ringa igen. Stegen i rummet i andra ändan av tråden var tillbaka i rummet, så även visslandet. Det tidigare telefonsamtalet hade således inte brutits.
– Hallå!, försökte jag igen, den här gången med lite mer kraft än för åtta minuter sedan innan jag insåg att det var meningslöst och lade på. Sedan väntade jag medan irritationen växte. Inombords tänkte jag en hel del såväl lämpligt som olämpligt. Mest olämpligt… i alla fall för tryck.

Plötsligt sa det ”pingg!” i telefonen och jag begrep att någon äntligen lagt på luren i andra änden, antingen det eller att samtalet äntligen hade brutits automatiskt. Om det var dumhet eller ren och skär naiv optimism som fick mig att göra det vet jag inte, men i vilket fall som helst ringde jag växeln igen.

Jag fick svar i växeln ännu en gång, den här gången redan efter bara åtta signaler.
– Kommunens växel, godmiddag, sade den nu ännu tröttare rösten.
– Jaa goddag, jag ringde nyss och skulle tala med Gunlög Rosander, men det verkar ha blivit något fel för det var ingen som svarade, utan luren verkar ha hamnat på golvet. Kan du försöka igen?
– Jaa, de har telefontid mellan nio och tretton.
Jag tittade på klockan. 13:03.
– Jamen, jag var ju faktiskt framme innan 13:00, men det enda som hördes var någon som gick omkring i rummet.
Rösten verkade fundera. Det här stod det antagligen inget om i hennes
instruktioner. Det var tyst på linjen ett tag. Strax verkade hon
emellertid ha funderat färdigt, harklade sig och meddelade:
– De har telefontid mellan nio och tretton. Ni får prova igen imorgon.

Jag kände hur en varm våg gick upp från mina fötter, via hela kroppen upp i huvudet och ut i hårrötterna. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet och såg blixtar för ögonen. Jag insåg att jag höll på att bli arg.
– Nog är det väl förbannat!, röt jag till. Här har man försökt komma fram, och det enda som händer är att EN idiot slänger telefonen i golvet och EN ANNAN säger att jag får ringa upp imorgon. Är det över huvud taget NÅGON som NÅGONSIN svarar i telefonen?
– Jaa, mellan nio och tretton.

Nu kokade jag.
– Koppla fram mig nu! Koppla fram mig annars jävlar ska jag komma ner personligen och trycka ner den där jävla telefonluren i halsen på dig, din jävla telefonhitler!

Det bet dock inte på den nitiska telefonissan, som tydligen hade vana av att folk helt omotiverat och utan anledning tappade humöret.
– Ja, se det kan jag då rakt inte göra. Vi har våra regler, är det sagt nio till tretton så är det nio till tretton som gäller.
Jag suckade och resignerade. Plötsligt kändes telefonluren väldigt tung. Jag lade ifrån mig den på bordet vid sidan av telefonen med förhoppningen att deras växel skulle blockeras för inkommande samtal åtminstone en kort period. En liten och barnslig men dock hämnd.

Dagen efter gjorde jag ett nytt försök. Klockan 9:03 slog jag numret. Tydligen var man mer alerta på morgonen eftersom det bara tog sju signaler innan telefonissan svarade. Det var samma som dagen innan men jag låtsades inte som om jag märkte det.

– Kommunens växel, god middag.
– God morgon, jag skulle vilja tala med Gunlög Rosander.
– Hon är på semester från och med idag. Tillbaka den 26:e.

Ett par år senare flyttade jag ifrån staden utan att ha fått tag i den mytiska Gunlög Rosander, alltid var det något som förhindrade att samtalet kommer rätt. Och kanske var det lika bra det, eftersom jag ganska snart glömde bort vad det egentligen var jag ville och bara fortsatte ringa av gammal vana. Men någon gång i framtiden kanske jag gör standup-material av det. Eller skriver ett kåseri. Vem vet?