Min femtioårskris kom rätt sent det året. De senaste åren hade mina återkommande humörkriser varit ett ständigt irritationsmoment för min familj. Varje vår framåt april hade husets fader – jag – drabbats av frustration och uttråkan (finns det ordet?). Uttrycket ’man har bara ett liv och då är det egentligen bortkastad tid att jobba kvar här’ hade blivit ett välkänt mantra i familjen.
Det brukade sluta med att jag gick någon kvällskurs av något slag, vilket gav familjen ett andrum från mitt “plus femtio” – gnäll och dessutom gav mig en hel del nyttiga kunskaper som till exempel enklare fotografering med en sån där stor systemkamera, akvarellmålning och textiltryck. Naturligtvis hade jag aldrig haft tålamod att slutföra kurserna – vem orkar måla med vattenfärg i sex veckor? – så garderoben var tämligen överfull med halvfärdiga akvarellmålningar föreställande streck, en låda med fyra icke-framkallade filmer och en handfull hoptorkade potatisar som jag aldrig kommit mig för att skära ut något mönster i för att trycka på de tre billiga vita t-shirts som hängde på väggen i en konsumkasse.
Den här våren hade dock gått förbi fullständigt krisfri. Hustrun började så smått hoppas att det kanske kunde bli några års lugn och ro nu innan jag skulle börja få mina sexioårskriser istället. Hon insåg dock snart att hennes förhoppningar kommit på skam.
– Faan, man har bara ett liv, och då är det egentligen bortkastad tid att jobba kvar här!
Jag smällde igen ytterdörren och sparkade iväg skorna i en vid båge över hallsoffan. Hustrun suckade. Dags igen.
Den här gången mynnade krisen ut i att jag fick för mig att – tyska , DET var allt grejen för mig det. Alltså anmälde jag mig till en konversationskurs kvällstid. Kursen var vid åtta lektionstillfällen med 2 lektionstimmar per tillfälle.
Jag hade redan tidigt efter flytten hit valt att resa kollektivt till och från vart som helst inom Storstockholm. Jag hade tidigt insett att jag inte klarade av tempot i trafiken, det gick helt enkelt för fort för en nyinflyttad från landsorten. Första och hittills enda gången jag tagit bilen på de snart två år jag bott här var när jag skulle till Kista. Jag hade lagt mig i mittfilen när jag kom ut på E4:an vid Eurostop utanför Märsta. Det tyckte jag var vettigt. Jag skulle ju ändå 1,5 mil söderut innan jag skulle av. Då kunde de som hade bråttom köra förbi i ytterfilen men jag riskerade inte själv att hamna bakom lastbilar och bussar.
Det här var vid halv niotiden på morgonen och redan efter Upplands Väsby började trafiken tätna samtidigt som det plötsligt dök upp en fil till. Utan att ha märkt det befann jag mig nu i näst yttersta filen till vänster utan chans att ta mig in mot höger. Jag hade passerat avfarten till Sollentuna inklämd mitt i en kö som färdades framåt i drygt 80 kilometer i timmen och såg i ögonvrån skylten som talade om att zoom-där försvann Helenelund. Vid trafiklysena vid infarten til Stockholm i Norrtull hade min fil plötsligt hamnat bland de två som tog av mot vänster mot Sveavägen, och efter att ha cirkulerat runt Sveaplan vid Wenner-Gren Center styrdes färden tillbaka norrut. Åt det här hållet var det inte lika mycket trafik, och redan vid Järva krog vågade jag mig på att lägga mig i den mest högra av alla filer. Efter en halvtimmes försening och en omväg på totalt knappt tre mil ställde jag ifrån mig bilen på parkeringen utanför närbutiken bakom Kista Galleria. När det var dags att fara hem tog jag den gamla vägen via rondellen vid bensinmacken i Husby mot Sollentuna centrum, från Sollentuna på gamla Stockholmsvägen norrut och förbi Löwenströmska, innan jag kände igen kyrkan i Norrsunda och visste att nu var det inte långt hem. Femtio knyck höll jag med ett krampaktigt tag runt ratten samtidigt som bilkön bakom mig blev allt längre. Aldrig mer, lovade jag mig själv. Och det löftet hade jag hållit sedan dess.
Därför satt jag nu på pendeln på väg till det första kurstillfället. Efter ett antal hållplatser, ett flertal minuters försening på grund av ”lövhalka” och ytterligare några minuters föreningar på grund av folk som var tvungna att sakta släpa sig upp på pendeltåget med barnvagnar, matkassar och Gud vet vad-allt utom ytterväggarna till sin förbannade lägenhet – och slutligen en sista passerad station närmade sig pendeltåget Sollentuna, platsen för min blivande krishantering i Kursverksamhetens regi.
Bland mina kurskamrater fanns alla typer av deltagare. Kommunpolitiker, turistbyråchefer, “kulturpersonligheter” och så jag som en av få “vanliga dödliga”. Vad vi alla hade gemensamt var att vi alla trodde oss om att stå på en högre kunskapsnivå i tyska än vad vi faktiskt gjorde.
I början pratade vi mest engelska. Vår lärare, herr Früntz – en immigrerad före detta östtysk kapten i den Tyska Demokratiska Republikens flygvapen – försökte styra upp det.
– OK, mein Name is… sorry … ist … äh… Lennart.
– Naja, gut Lennart. Und mit was arbeiten Sie?
Lennart såg som förstummad ut.
– Vad jobbar du med, teaterviskade en äldre dam i 75-årsåldern som hette Signe och var textilkonstnär.
– Jag jobbar som turistinformatör i Upplands Väsby.
– Hallo!, hojtade Früntz. Auf Deutsch Bitte!
Istället för en konversation på tyska blev det nu dödstyst. Lennart försökte.
– Hmm… hmm… well.. ojdå, det var engelska. Håhåjaja.
Früntz tittade ut över klassen.
– Signe?
Signe sneglade lite förskrämt på Früntz, tog fram en penna och började skissa på ett papper.
– Ich können sicht nicht in auf german zu Speaken.
Früntz såg förbluffat på henne. Vi andra försökte titta någon annan stans. Själv upptäckte jag ett par intressanta krukväxter i ett fönster. De såg lite uttorkade ut. Någon borde ge dem vatten.
– Herr Tomas! Nu gav sig Früntz på mig efter att ha vandrat igenom namnlistan utan att kunna få några svar.
– Ich walkez der Dogg … in von nacht.
Herr Früntz suckade, tog sig för pannan och resignerade sedan. De resterande kursveckorna tillbringade vi med att byta matrecept och spela “hänga gubben”, och när det blev för svårt använde vi svenska ord. Herr Früntz fick emellanåt små anfall av yrkesstolthet och försökte då att styra över konversationen till att handla om tysk möbelindustri, Österrikiska alperna med mera. Vi försökte verkligen, det gjorde vi, men fick inte fram mer än “huhm … eh … ich… eh… ich … fsvrmmmt”. De sista sex träffarna satt herr Früntz mest i sitt hörn och läste en bok. Emellanåt lyfte han på huvudet för att se vad vi gjorde. Hmm… ett ord på elva bokstäver som började på schwkn … Då han insåg att vi inte ens kunde tillräckligt med tyska för att kunna spela Hänga Gubben utan att hitta på ord som vi låtsades vara tyska, återvände hans blick till den bok han för tillfället läste.
Och så höll det på i fyra veckor. Men diplom fick vi, och kunskaper fick vi… om än inte i de ämnen kursanordnaren tänkt. Och vaddå “aus, ausser, bei mit, seit , nach , von, zu “? Vem bryr sig om dativ nuförtiden?
Lämna ett svar