Det fanns en tid när jag faktiskt hade ett eget liv. Sedan fick vi barn.
Och som ett brev på posten-för på den tiden kom faktiskt breven fram efter en dag, och inte som nu efter några veckor om brevbäraren inte stoppat ner det i en random grannes brevlåda efter att ha gett upp försöken att tolka namnet som handskrivnas med orange tusch på kuvertet – som ett sådant förvandlades kvällar med bio- restaurang – eller pubbesök med hemmakvällar halvt utslagna i soffan när barnen väl somnat efter att ha skrikit i kapp i en och en halv timme för att de inte fick sitta uppe och se Morden i Midsomer (ty denna serie gick på TV redan på den tiden).
Den största skillnaden gentemot TFB – tiden före barn – var nog julen. Efter de traditionella dagarna av kaos, och med flera kartonger fulla av sönderrivet julklappspapper, passerade julhelgen i en blandning av glädje, lättnad och huvudvärk. Men allt förändrades med tiden. Ju äldre barnen blev, desto mer krymper såväl antalet julklappar som innehållet i dem jämfört med tidigare år.
Hoppet att få ett exemplar av ”årets julklapp” kom som vanligt på skam, det blev det bara mjuka paket som vanligt. Visst är det underligt att folk verkar tro att bara för att man fyllt 50 så är den eviga drömmen ett par snygga strumpor och ännu ett trepack boxershorts. Ungarna fick Byggare Bob, en brandbil, en iPod (ja, detta utspelade sig nämligen på den tiden), några spel, CD-skivor och annat kul. Vad fick jag? Tre par kallingar och ett par raggsockor. Hur god jul är det? Nu säger vän av ordning “det är roligare att ge än att få”. Engelsmännen har ett bra ord för det. “Bollocks”. Ännu värre är dock julaftons-TV i den nya tideräkningen eW – efter Weise. De kommersiella kanalerna körde som vanligt tecknat av allt sämre kvalitet. Svampbob Fyrkant på julafton. Jabba. Kanal fem ignorerade som vanligt att det ens var jul och rullade på med de sedvanliga helgrepriserna av dokusåpor. Kanal Fems programplanerare hade tydligen uppfattningen att svenska folket inte fått nog av Big Brother och de andra, utan mer än gärna sköljde ner julmiddagen med att invänta julklappsutdelningen till guppande täcken i en barack i Värtahamnen.
Vår nationalteve Sveriges Television slog dock på stort med en jättesatsning på de alltid så lustiga och underfundiga Galenskaparna, vars galenhet nu snarare låg i att någon ens ville betala dem gage. Fast de var inte dumma, de hade varit smarta nog att plocka med något ännu sämre och humorbefriat: en jonglerande mimartist.
Det var alltså det som var Sveriges Televisions stora hemlighållna julklapp till licensbetalarna: en fjantig mimartist som bar omkring på en resväska som skulle föreställa vara jättetung. Ungefär lika tungt som sinnet hos dem som hittade på spektaklet antar jag. Sen började fanskapet jonglera med bowlingkäglor… hela tre stycken! jag vred mig uttråkad i stolen, samtidigt som ungarna började bläddra i högen av DVD-skivor.
-Pappa, kan vi inte se på en film istället.
- Nä, är det jul så är det. Nu ska vi sitta här och ha det trevligt. På jul ska man se på TV.
- Men det är ju så tråååååkigt, stönade den äldsta dottern. Varför kastar han omkring de där grejerna. Hur kul är det?
Men jag gav mig inte. Om det nu var så att SvT envisades att bjuda sina licensbetalare på pretentiöst skräp i julklapp så var jag allt för väluppfostrad för att inte ta emot den. Jag plågade såväl mig som familjen igenom det hela, ivrigt knaprande på popcorn i förhoppningen att tiden skulle gå fortare då.
Jag vet inte hur det är hos er, men hos oss tillhörde det att pappa fick en hel massa hemgjorda presenter som ungarna knåpade ihop i sista – och jag menar sista – minuten. Bland de julklappar jag fick var en boll av hopknölat skrivmaskinspapper (som du kan ha och träna att trixa fotboll med) ett hemgjort pennskrin bestående av två av mina gamla näsdukar som någon hade tråcklat ihop en halvtimme innan med virkgarn, samt en pappersask som min son målat grön och stuckit ett par piprensare igenom. Han förklarade stolt att det var en dinosaurie.
”Tack pappa för iPhonen, tyckte du om pennskrinet?”
Man inser att man blivit en gammal och grå familjefar när man ler tillbaka och säger:
”Javisst gumman, jättefin. ”
”Ska du ha den med dig på jobbet? ”
Och då insåg man att man faktiskt var förälder och älskade allt som ens barn gjorde. För de och hunden var ju det finaste man hade.
”Självklart att jag ska!”
SvT:s julpresent hade ändå det goda med sig att den satte resten av julen i ett tämligen positivt ljus. Bortsett från Kanal fems julprogram – dokusåparepriserna – så kunde det inte bli sämre. Varje år har ju tidningarna tävlingar om vilken som är årets julklapp. För det mesta brukar de vara oense, olika tidningar har olika vinnare till titeln. Någon större risk att SvT:s julpresent skulle ta hem titeln är det dock inte.
I skenet av den sorgliga mimjonglören så törs jag säga att ingen tidning hade fel. Oavsett om de tippat Playstation 2, DVD-brännare eller något annat så kan de bara haft rätt allihop. Till och med strumpor och kalsonger ligger bättre till än Galenskaparnas (avskeds?-) föreställning.
Fast bäst var nog ändå dinosaurien. Alltså – rätt klapp vann!
Lämna ett svar