Jag antar att ett bra tecken på att man börjar bli en hyfsad komiker är när man får sin första stalker. Eftersom jag har en nu så antar jag att jag lämnat nybörjarstadiet bakom mig. Det faktum att det är en internationell stalker gör ju inte saken sämre.
Det hela började när jag nyligen var i London och uppträdde på några småklubbar. Jag hade två svenska vänner med mig, och en person som jag lärt känna via Internet erbjöd sig att hjälpa mig att hitta dit jag skulle. Jag tog tacksamt emot erbjudandet, något jag ångrade bitter efteråt.
Hjälpen var väl sisådär. Första kvällen skulle jag uppträda på ett gigg i södra London. Min guide förklarade med stor övertygelse att snabbaste vägen var norrut och sedan ta pendeltåget mot sydväst. Att pendeltåget inte gick på söndagar märkte vi inte förrän vi var framme vid Wembley. Med tjugo minuter kvar till start och jag själv på en pendeltågsstation i andra änden av staden insåg jag att jag skulle missa mitt gigg.
Och detta var bara början. Människan verkade ha gömt någon sorts GPS på mig, för vart jag än gick i den tämligen stora staden London så dök hon upp oannonserad. Om jag svarade på ett SMS om vi skulle äta lunch med svaret att jag satt och åt med en annan komiker, så knackade det plötsligt på restaurangens fönster.
Hon log och kom in och satte sig, öppnade sin egen väska och plockade upp medhavd mat till min förvåning. Serveringspersonalen verkade inte bry sig, förmodligen hade hon varit där tidigare. Hon bullade upp med brunt ris, groddar, någon sorts beige-aktiga svampar och det sköljde hon ner med en flaska eget medhavt vatten. Jag försökte dölja hur skämmigt jag tyckte det var genom att fråga om hon inte skulle beställa något?
“Oh yes, right … I’ll have a cup of hot water please”. Och så halade hon fram en thépåse ur väskans innandömen. Det var nu vi började misstänka att hon inte hade alla hästar hemma.
Tre dagar och med i stort sett dygnetrunt- bevakning senare satte jag mig lättad på pendeltåget ut till Stansteds flygplats på väg hem till Sverige. Jag och mina vänner skrattade åt det hela, kom överens att det var en udda person men nu skulle vi inte se henne mer. Då fick jag ett SMS.
“Hi, are you on your way to the airport? I can come out there and meet you”.
Snabbt som ögat stängde jag av mobilen och tittade nervöst runt om mig. Nej, hon var inte med på tåget i alla fall. Skönt. Men innan vi hunnit luta oss bakåt igen så fick en av mina vänner ett SMS.
“Hi, is Tomas with you? I have managed to get a cheap ticket to Sweden, I can come tomorrow. Can I stay at your place?”
Nu blev även mina vänner oroliga. Ok, skulle hon börja stalka dem nu när jag stängt av mobilen? Vi funderade på vad vi skulle svara. I panik sa jag åt dem:”Skriv att jag är på väg till Island för en del gigg, och att jag inte är tillbaka förrän om … sex veckor”.
Häromdagen fick jag ett SMS. ”Hi, I am in Reykjavik now.” Så nu stalkar hon förmodligen någon islänning istället.
Nu har jag inte hört någonting på flera dagar. Det känns riktigt avkopplande. Fasen, nu ringer det på dörren. Undrar vem det kan vara så här sent?
Lämna ett svar