I ett brev som gått till samtliga föräldrar i min ena dotters klass hävdas att ”enstaka föräldrar” – dvs bland andra jag – satt käppar i hjulet för barnens skolresa och att jag och de andra ”enstaka föräldrarna” inte satt barnens bästa i första hand. Egentligen hade jag inte tänkt bemöda mig med att besvara ett sådant fjanteri, men jag kan inte låta bli trots allt.
I brevet, undertecknat av en av föräldrarna i klassrådet, står det bland annat att ”Då en så trevlig och positivt laddad händelse som en klassresa märkligt nog har ifrågasatts av enstaka föräldrar..”.
Undertecknaren – vi kan kalla henne ”P” – väljer att rycka ut enstaka ord ur mitt ställningstagande för att bevisa sin syn. Om man istället vill relatera till en verklighet så kan man – se det som ett tips ”P” – skriva sanningen.
Sanningen är den att jag inte alls har ifrågasatt skolresan. Vad jag gjorde på mötet var att jag ifrågasatte det lämpliga i att tre personer av de närvarande 11 utsåg sig själva till majoritet och bestämde att vi skulle betala ytterligare ett antal hundra kronor per barn till resan. Min uppfattning var istället att om man bara har 400:- per barn så får man anpassa sina önskemål till den kassa man har. Jag var även fräck nog att påpeka att tre av 24 knappast är en tydlig majoritet. Därför föreslog jag att vi skulle nöja oss med förslaget att ”bara” åka någonstans som vi har råd med i vår budget.
I och med detta så blev jag den store Satan, trots att jag endast relaterade till vad som de facto är inskrivet i skollagen om detta. Det var således inte mina egna högst personliga idéer, utan idéer som varit gällande lag i Sverige i minst 22 år.
I brevet skriver klassrådsrepresentanten att skolan vill att barnen fyller i en ledighetsansökan för att skolan ska kunna hålla ”ryggen fri”. Detta är inte särskilt troligt. Jag har svårt att tänka mig att skolan har uttryckt sig på detta sätt. Skolan har att följa Skolverkets rekommendationer och det är således med stor sannolikhet inte skolans egen idé, utan den övervakande myndighetens. Därav följer att påståendet att ”Skolan ser det som en självklarhet att alla elever följer med på resan” knappast är riktig eftersom det bryter mot de rekommendationer som Skolverket ger. I sådant fall är det att inte att se som en klassresa på ledig tid utan som skolundervisning och då ska resan – precis som all utbildning – ska vara kostnadsfri. Detta har Skolverket fastslagit i ett flertal fall.
Dessa delar av klassrådsrepresentantens brev är – medvetet eller omedvetet – illa underbyggda. Det är rimligt och naturligt att man har olika synpunkter på saker och ting, men att använda ett halvofficiellt informationsbrev till att göra grundlösa anklagelser mot föräldrar som inte får möjlighet att komma till svars andas en syn på demokrati som jag hoppas inte våra barn tar till sig.
För mig är det inte en personlig fråga – ekonomiskt har vi råd. I stället är det en princip. Denna princip – att föräldrar inte ska behöva ställa sig frågan huruvida man har råd att låta barnen delta i klassens aktiviteter – delas av Skolverket och har stöd i lagstiftningen.
Ibland har ju solidaritet det priset – att man tvingas ta ståndpunkt för någon som inte vågar eller orkar säga något själv – med resultat att man får stämpeln att vara besvärlig. Men om jag sket i solidariteten skulle jag ha svårare att sova om nätterna, då är jag hellre besvärlig än att de fattigas barn inte kan följa med på klassresan bara för att jag valde att vara tyst.
För mig väger det tyngre än att jag står i onåd hos en klassrådsrepresentant. Det får jag försöka leva med.
Lämna ett svar