En vecka i paradiset

Så var det då äntligen dags för oss att ge oss iväg. Redan två dagar innan hade hustrun packat ner halva lägenheten i väskor.
“Jo, men den måste vi ha med oss, tänk om de inte har någon” och “ man vet ju aldrig om det kan komma till användning”, och så vidare.

– Pappa, får jag ta med min Gameboy? undrade den yngste.
– Nej, det går inte. Den får inte plats. Lämna den hemma du.
Den yngste tittade surt på mig. Sedan vände han sig mot sin mor.
– Mamma, får jag ta med mig min Gameboy?
– Javisst, stoppa ner den i den gråa ryggsäcken du.

Och så höll det på. Ungarna frågade “Får jag ta med mig ditt och datt” och när jag sa nej så frågade de hustrun som svarade ja. Till sist struntade de i omvägen via mig utan gick direkt på ja-et.

– Oj, vad mycket det blev, sade hustrun förvånat när vi ställt ut alla kassar och väskor i hallen. Tre väskor, fyra ryggsäckar, fyra plastkassar och en svart säck med grejer som vi skulle ta med upp till Norrland “och lämna kvar så att ungarna har lite saker hos mormor och morfar när vi åker upp nästa gång”, som hustrun så klokt bestämt.
Jag sade ingenting, eftersom jag visste att det inte var lönt. Jämfört med mig var Lille Fridolf en riktig rebell, så det enda resultat en kommentar från min sida skulle medföra var att alla skulle tjura under resan.
Jag tittade ut över havet av kassar och väskor och suckade.
– Vad? Vad är det? undrade hustrun irriterat.
– Nää, ingenting.
– Joo,nånting är det. Berätta nu!
Jag försökte ta mental sats.
– Joo, alltså … hur har du att vi ska få med oss allt det där?

Naturligtvis hade hon tänkt på det.
– Ungarna får ta varsin ryggsäck, jag tar ena resväskan och två av kassarna och du tar den andra resväskan, fjärde ryggan och två kassar.
– Och säcken?
Hustrun suckade.
– Du ska då alltid hitta problem. Men det löser vi!

Med ett försök till naiv positivism som kunde få Martin Timell att verka genomtänkt innan han sågade plankor i TV log hon brett och klämkäckt.
– Du vet att vi ska GÅ till pendeln va? Sen ska vi gå på centralen till Östersundståget. Och sedan ska vi byta till buss i Östersund. Med ett hav av väskor och en stor jävla sopsäck!
Hustrun suckade.
– Ja, men om det nu är så himla besvärligt så kanske vi ska stanna hemma istället? Jag BE-HÖ-VER inte träffa mina föräldrar! Och barnen BE-HÖ-VER inte träffa sin mormor och morfar.

Jag kände igen det här. Det brukade bli resultatet när Fridolf försökte påpeka något uppenbart, som att två vuxna och tre barn inte kunde packa ner en lägenhet i plastkassar och ta med fyrarummaren på tåget.
– Jo, det är klart, svarade jag med tillräcklig skamsenhet för att det skulle verka trovärdigt, som om jag erkände mig som skurken i dramat. Men kan vi inte titta igenom allt en gång till och se vad vi kan tänka oss att klara oss utan, och vad som vi kanske kan köpa när vi kommer upp? Mjukosten till exempel, MÅSTE vi ta med den?
– Mjukosten? undrade hustrun. Vilken mjukost?
– Jo, jag VILL ha med mjukost, inflikade den sexårige sonen. Det är gott, och de har nog inte mjukost i Lappland. Det finns bara i Stockholm och i Märsta, det vet jag.

Hustrun och jag tittade på varandra och himlade med ögonen. Ungar! Pffft!
Som de goda föräldrar vi var suckade vi, hotade barnen med att de minsann inte skulle få något godis på resan om vi missade tåget – “spelar ingen roll för jag har ändå eget” var tioåringens svar – och började packa om.

Vi hade till sist lyckats få ner packningens omfång till tre resväskor och fyra ryggsäckar – “Jo, men vi kan ju hyra en bil NÄSTA sommar och ta upp det DÅ” hade jag desperat vräkt ur mig för att kunna lämna säcken med leksaker hemma – och hade hunnit med Östersundståget med tio minuter till godo. Vi lyckades hitta våra platser ganska så snabbt och satte oss ner för att anträda resans första del, de fem timmarna på tåg till Östersund, där vi sedan skulle byta till en tretimmars bussresa.

– Jag är van.
Så hade då verkligheten hunnit ifatt oss. Onsdagen hade gått bra och torsdagen likaså. Vi hade haft riktigt trevligt sedan vi kom upp. Vi grillade korv och nyfångad fisk och badade och ungarna hade jätteroligt tillsammans med mormor och morfar. Det hade gått så bra att vi – hustrun och jag – så smått börjat diskutera att vi kanske skulle hyra en stuga här uppe nästa år så att vi kunde vara här längre och så att ungarna kanske kunde få träffa mormor och morfar i alla fall två veckor nästa sommar. Och hej och hå. Mina farhågor att jag som vanligt skulle hamna utanför när resten av min hustrus släkt umgicks verkade hamna helt på skam. Ett tag.

Om sanningen ska fram så tycker jag väldigt mycket om mina svärföräldrar och det är väldigt kul att tala med dem i telefon och så, men när vi träffas en längre tid så blir det ganska intensivt och resultatet brukar alltid bli att barnbarn, dotter och morföräldrar sitter framför TV:n och har det mysigt och kul medan jag hamnar ute i köket med hundarna och en berusad svåger. Som nån sorts manlig Kulla-Gulla antar jag. Vad jag förstått på vänner och bekanta så är detta inget unikt för oss i vår familj utan snarare en naturlag när det gäller förhållandet mellan svärföräldrar och deras svärsöner och svärdöttrar. Jag hade flera gånger hört min mors berättelser om sin relation med min farmor, och min farmor hade berättat om SIN relation med SINA svärföräldrar. Så det var väl antagligen som det skulle vara muttrade jag till hunden som låg vid mina fötter vid köksbordet. Min svåger tittade upp, rapade, kisade som om han försökte fokusera och sa “Öhh? Va?”

Framför allt var det påfrestande att hustrun ansträngde sig lite VÄL mycket för att visa sina föräldrar vilken duktig mamma hon var och hur vuxen hon blivit och gud-vet-vad. Men den här gången höll det ända till fredagen innan det började.
– Nej men tänk inte på det, mamma lilla, det kan jag göra. Hustrun tog ifrån svärmor kassen med grillkorv och tog därefter alla kassarna själv med badgrejor själv så jag fick gå ensam sist utan någonting att bära till svärfars bil.
– Ska du ta allt själv? Ska inte gubben din bära någonting?
– Nädå, det behövs inte. jag är van.

Inombords exploderade jag. “Jag är van”. Vad var det för skitsnack? Vem var det som lagade maten hemma? Vem var det som lämnade barnen på skolan varje dag? Vem skötte disken? Vem tog ungarna till doktorn? Vem hade jävligt gärna burit en kassjävel om hon inte plockat åt sig allihop själv och knallat iväg, duktig som …

JAG ÄR VAN! skrek mitt elaka jag inombords. Mitt snälla Lille Fridolf – jag grymtade försynt inombords: Okej, det är bara en vecka. Låt henne hållas, låt henne vara glad och stolt inför sina föräldrar. Ge henne den veckan i stjärnglans. Naturligtvis vann Fridolf som vanligt.

Semesterhelvetet fortsatte sedan vid fisketuren. Jag, svärfar och två av barnen rodde ut på sjön, jag och svärfar med kastspö och ungarna med metspö. Svärfar satte på masken på äldsta dotterns krok och jag på den yngres. Sedan började det.
Vi andra drog upp fisk medan svärfar hela tiden talade om för ungarna att de drog upp reven på fel sätt och att deras pappa hade satt på masken fel på kroken. Dessutom hade jag alldeles för kort lina ute. På det sättet kunde jag aldrig få någon fisk. Samtidigt så vevade jag in min fjärde medelstora abborre.

Jag förklarade för honom – samtidigt som den nyligen huggande abborren nu kunde skymtas vid vattenytan – att den hade huggit strax under båten när jag hade vevat in eftersom han inte kunde ro båten rakt, så det var bara ren tur att jag fått napp och tack så mycket för tipset förresten. Jag fick ett trumpet “Jahaaaja” till svar. Det var svärfars standardsvar när han tyckte man var en idiot. “Jahaaaja”. I en och en halv timme gjorde jag och ungarna allt fel, men fisk fick vi.

Tillbaka vid stugan så skulle vi naturligtvis ta kort på lillgrabben och den första fisk han någonsin fått. Vi tog därför fram påsen med fångsten ur bilen.
– Nämen, låt den ligga kvar i bilen du, så rensar vi den sedan på en gång, sa svärfar.
– Jo, men vi skulle ju ta kort …, svarade jag.
– Jahaaaja.
Efter att ha tagit bilderna så stoppade jag tillbaka fiskpåsen i bilen, och då var ju naturligtvis även det fel.
– Vad gör du? Det rinner ut vätska ur påsen i skuffen så det luktar fisk, suckade svärfar. Det som för tio minuter sedan var rätt var således nu helt fel. Svärfar tog tag i fiskpåsen.
– Det är väl lika bra att jag rensar den, så det blir riktigt gjort.

Yes! Två och en halv dag av intensivt kämpande hade det tagit, sedan fick jag tydligt se var skåpet skulle stå … igen. Nåja, det kunde man väl bjuda på, för hustruns och barnens skull. Det var ju ändå ungarnas morföräldrar. Lite störande var det dock att jag inte kände något som helst stöd från hustruns sida. Hon hade transformerats från den starka självständiga yrkesarbetande kvinnan till mesproppen Orvar, eller vad den feminina versionen kan heta, som höll med föräldrarna i allt även när det gick ut över hennes make.

När det var dags för glass med bär fick jag nog. Eftersom ett av barnen var diabetiker var det viktigt att ha koll inte bara på VAD hon åt utan även HUR MYCKET. Samtidigt hade det alltid varit viktigt för oss att behandla alla tre barnen lika så att dottern inte skulle känna sig utanför eller annorlunda. När de andra barnen fick glass så fick hon också glass och inte bara ett knäckebröd. Samtidigt fick de andra två samma portioner som hon, och bara en dag i veckan. Lika för alla och livskvalité. På så sätt levde hela familjen med diabetesen som något naturligt och inte alls annorlunda.

Vad som tagit flera år av förklarande och motivering ifrågasattes nu på ett kort ögonblick av svärföräldrarna.
– Varför får de inte ta mer glass då?
– Nej, det räcker med tre kulor var, de har ju fått hallon också.
Svärmor vände sig till ena dottern.
– Är pappa lika hård mot er hemma?
Nu lade sig svärfar i.
– Ja, hos morfar får man då ta mer! Och så lade han för varsin jätteportion var på deras renslickade tallrikar.

Jag tittade hjälplöst på hustrun men insåg att där skulle jag inte få något stöd. Där satt bara den lilla flickan som ville ha sina föräldrars bekräftelse på att hon vuxit upp från en tumsugande liten flicka till en duktig mor och hustru. Och det med en karl som missunnade sina barn att äta glass. Jabba, tre dagar kvar! I det ögonblicket bestämde jag mig för att det där med att hyra en stuga här uppe ett par veckor det kunde hon jävlar i mig glömma bort.

Jag gick ut och satte mig på farstubron. I skymningsljuset såg jag svågern som inte orkat gå ända bort till utedasset stå och pinka i diket. Han såg mig och vinkade vilt.
– Tjena svågerhelvete!, ropade han samtidigt som strålen studsade på hans sko. Tjoandet ekade omkring i den norrländska tystnaden. Hunden kom gående och lade sig bredvid mig på farstubron med nosen på mitt knä. Jag strök henne över pannan och log lite tyst för mig själv när jag insåg att naturligtvis så skulle det bli en stuga i alla fall. Svärföräldrarna höll ju inte på så här för att de var elaka, utan för att det ville ha ut så mycket av den korta tid de hade varje år med barnbarnen.

– Sitter du här med Gumman? Det var svärfar som kom ut.
– Jo. Fin hund du har.
– Jo.

Vi satt tysta ett tag. Svärfar tog mental sats.
– Fina ungar ni har. Märks att de har två bra föräldrar.
Jag insåg att det var hans sätt att säga förlåt och svarade.
– Tack. Och Gumman har en bra husse, den bästa man kan ha.

Vi satt där tysta på farstubron och tittade under tystnad bort mot svågern som fortfarande stod och pinkade i månskenet.