En mongolisk dvärglämmel

Ni vet känslan när man vaknar på morgonen och inser att man har blivit biten av en mongolisk dvärglämmel?

”Så där kan man väl inte börja en standupföreställning heller!”
”Kan man inte? Varför inte det då?”

Micke Svettberg och jag hade drivit företag ihop, och även efter det att vi lagt ner höll vi kontakten. Han brukade agera bollplank till mig när jag skulle skriva nytt material, och för det mesta blev slutresultatet bra. Udda men bra. Idag hade han kommit förbi för att dra mig med ut i det fina vädret hade slängt ett getöga på min dators bildskärm. Han var alltid snabb att ge mig ’goda råd’ i alla upptänkliga sammanhang och vid alla tänkbara tillfällen, eftersom han var övertygad om att han visste allt om allting. Jag å andra sidan visste att han inte visste allt, av den enkla anledningen att vi så ofta hade olika uppfattning om saker och ting.

I alla fall var detta ytterligare ett tillfälle för Micke att dela med sig av sitt allvetande. Jag hade i och med att jag börjat mitt manus på detta sätt brutit mot de regler han ansåg att man var tvungen att hålla sig till. Det fanns en ram för hela tillvaron. Idealet var att sträva efter full frihet inom ramen, men man fick inte gå utanför. Gjorde man det skulle ingen begripa vad man sysslade med och all energi man lade ner skulle vara bortkastad. Jag å min sida, övertygad om mitt eget geni som jag var sedan åratal tillbaka, hävdade att mänskligheten aldrig skulle utvecklas så länge ingen försökte bryta ramarna.

Jag hade, något högtravande, satt som mitt mål att övertyga folket innanför dessa ramar att världen utanför inte alls var hemsk och farlig. Om de bara var beredda att kasta sina välartade och icke-ifrågasättande skygglappar så skulle de inse att livet inte var skapat för åtta-till-fem jobb, att samhället måste drivas bort från det teknokratiska och maskinmässiga och att storstadsbrottsligheten var ett bevis för att den moderna människan var vilsekommen i ett samhälle som krävde att medborgaren kastade bort sitt liv och sin talang med att bygga upp någon annans välstånd i stället för att lämna ett bestående monument över sitt eget minne för eftervärlden. Alla vet vem Edison var, men vem kommer ihåg hans kontorist?

Så här kunde vi sitta och dividera i timmar, utan att vi egentligen tog varandra på allvar. Båda drog vi våra argument in absurdum för att hålla diskussionen vid liv. Ibland hörde dock andra som inte kände till att våra samtal byggde på överdrifter och irriterade sig allt som oftast på mitt resonemang.

”Hur skulle det se ut om alla bara slog dank och höll på att förverkliga sig? Vad tror du skulle hända med vårt näringsliv? Är du verkligen så naiv att du tror på det du säger?”

Jag älskade dessa tillfällen. Eftersom Micke och jag så ofta diskuterade samma saker gick våra samtal ibland på rutin och tomgång. När någon ny blandade sig i vaknade dock den lilla debattjävulen till bakom mitt öra.

”Hur skulle det se ut om alla var civilekonomer eller samhällsvetare? Vad tror du skulle hända med vårt kulturarv? Dagens samhälle går ju bara ut på att företagen ska sponsra precis allt. Men vem faan tror du sponsrar utgrävningar av gamla fångstgropar? Volvo och ABB?”

Det brukade mestadels sluta med att den nyanlände, skitförbannad, gick och satte sig någon annan stans. Det var lika roligt varje gång. Men Micke visste att det var meningslöst att ge sig in i allt för djupa diskussioner när jag började komma in på mitt stora hatobjekt, de ekonomistuderande. Då var det liksom kört, då kunde jag sitta och ha en enmansshow i en halvtimme, samtidigt som jag med överlägsen ton snoppade av den som vågade avbryta mitt resonerande. Alltså kunde jag sitta där, tämligen högljudd, och spy galla över ekonomistudenterna som i mina ögon var en samling självupptagna, självbelåtna och uppblåsta snorlobbor och äckelpottor. Och alla pratade de med tillgjord Lidingödialekt oavsett om de kom från Halmstad eller Jokkmokk.

Och klädseln sen. Slips, ljusblå skjorta med tunna vita streck och en diskret mörk kostym. Tjejerna hade mörkblå gabardinkjol istället för kostym, men alla hade de svarta attachéportföljer som de struttade omkring med när de glassade runt på universitetsområdet – ”campus” som de kallade det efter amerikansk modell.

Och deras flin sen. Döda ögon och underläppen stel, medan överläppen böjdes i en båge så den nästan försvann i näsan. Lätt bakåtlutad kropp. Harr-harr-harr…. de verkade göra allt för att försöka övertyga omgivningen att de verkligen var ÄKTA yuppies och inte bara högskolestuderande yuppie-wannabees. Eller studenter som de sade sig vara trots att ingen av dem var gammal nog att ens ha gått i lågstadiet när studentexamen avskaffades i det svenska skolväsendet. På en popularitetsskala mellan ett till tio skulle denna samling hjärndöda vårtpaddor hamna på minus femhundra eller ännu längre ner.

Micke brukade påpeka att jag överdrev. Bara för att jag irriterade mig på ett par individer på i bekantskapskretsen som råkade vara civilekonomer så var det inte rättvist av mig att idiotförklara en hel studerandegrupp. Jag brukade då säga åt honom att hålla käften för han var ändå ingen äkta humanist. Han hade läst 10 poäng företagsekonomi så han var ju i praktiken en av dem.

”Varför inte det då?” frågade jag igen. ”För att det inte passar sig eller vaddå? Om jag hade skrivit att jag bitits av Milton Friedman eller någon annan jävla ekonomiapostel hade det varit OK förstås?”

Micke suckade.

”Ja, skriv som du vill, det är din föreställning.”

”Tack ska du ha,” grymtade jag.
Som av trots markerade jag hela stycket och klickade på Delete-knappen. Sedan skrev jag en ny inledning till rutinen.

Tänk om man skulle bara vakna en morgon och inse att man heter Greger. Och att man hade förvandlats till den amerikanske före detta presidenten George W Bush. Och samtidigt så vaknade Bush hemma hos sig i form av en tulpan. Vore det inte rätt komiskt?

Jag sparade och sa ”nu då?” till Micke som ögnade igenom det.
”Är det bättre nu?”

”Du har inte funderat på att gå en skrivarkurs eller så?”

”Vaddå? vad är det för fel nu då?”
Micke suckade. Igen.

”För det första… vem tror du om fem år vet vem Bush var? Jaja, och vad ska hända sedan då? Vad är det du vill ha sagt? Och vad är punchlinen?”

Jag funderade ett tag.

”Äh fan, det har jag glömt.”

Jag stirrade på skärmen ett tag, suckade och raderade det hela.

”Ska vi åka och fika istället?” föreslog jag.

”Okej, ” nickade Micke.
Sedan dess har jag tappat tråden och aldrig lyckats hitta den igen. Så någon standupföreställning om mongoliska dvärglämlar lär det aldrig bli. Får väl göra en entimmes soloshow om hästhovsört och bacon istället. Blir nog bra det.