I nyhetsbrevet från tidningen Skriva fredag 17 januari 2025 sågas en hel genre av en skribent som enligt egen uppgift i texten inte tål deckare. Därefter kommer ett exempel på innehåll som hen inte anser vara god litteratur.
Exemplet är taget ur ett manus hen läst, men jag vågar påstå att det inte är särskilt frekvent förekommande i svensk deckarlitteratur. Tvärtom förekommer det så sällan att det kan anses vara försumbart. I skräckgenren är det sannolikt mer ofta förekommande.
Naturligtvis har alla rätt till en synpunkt om god och dålig litteratur. Själv anser jag till exempel att Bruno K Öijers poesi är snubblande nära posering snarare än intressant läsning. Jag sågar dock inte all poesi utifrån detta, eftersom jag dels uppskattar andra författare som till exempel Bob Hansson, samtidigt som jag vet att många uppskattar Öijers texter.
Någon stans verkar det finnas en fisförnämndhet bland kulturskibenter-och i det här fallet tänjer jag verkligen på betydelsen-när det gäller litteratur. Poesi-kultur. Deckare-skit. Och annan fiction hamnar väl någonstans mitt emellan. Om det inte rör sig om en för allmänheten totalt okänd utländsk författare som Albert Bonniers förlag har givit ut i svensk översättning. Då blir det till och med ett längre ointressant inslag på SvT.
Dock är det så att det inte finns dålig litteratur. Det finns inte någon bra litteratur heller. Av det enkla faktumet att det är en subjektiv bedömning. Vad som är bra för mig kan vara dåligt för dig. Om jag gillar att läsa Giles Blunt och du föredrar Ralf Andtbacka kan vi ändå båda acceptera att båda valen kan vara god litteratur.
/TA
Lämna ett svar