Bland tjuvar och banditer

I min ungdom var jag engagerad i en förening i min gamla hemstad Kalmar. En gång i månaden var vi ett gäng som samlades och besökte Kalmaranstalten för att spela fotboll mot internerna. Det var ett initiativ som fångarna på anstalten uppskattade, och för oss var det ett sätt att omsätta våra idéer om att stötta medmänniskor och att alla var värda en andra chans i verklighet. En ideologisk övertygelse som inte bara gav själslig tillfredsställelse utan många blåmärken och skrubbsår.

Det här var under samma period som flera ”farliga”kriminella satt på Kalmaranstalten. Bland de mer namnkunniga var Clark Olofsson. Han var dock aldrig med och spelade match, och förflyttades dessutom ganska snart till Norrköping. Men där fanns många andra som skrämde skiten ur oss fotbollstokiga tonårsgrabbar. 

På den tiden var tatueringar inget som tonårstjejer och ståuppkomiker hade i svanken och på armarna, utan något som signalerade att personen var farlig, säkert hade gått på sjön och sannolikt mördat och härjat och burit sig åt. Liiiteskraj var man allt när man stod där utanför Anstaltsporten. Men nyfiken var man, och spännande var det. Undrar om motståndarlaget hade någon mördare på plan idag?

En match som jag särskilt minns var i augusti. Vi spelade på en söndagseftermiddag och det var väl kring 25 grader varmt ute. Vakterna kollade igenom väskor och kläder, grindarna låstes upp och vi fördes igenom en korridor. Ett surrande ljud, ett knäpp och så var dörren ut till bakgården och fotbollsplanen öppnad. Väl ute samlades vi i vårt lag vid det ena målet. Ett nät med stora hål, på sina platser fastknutet med ljusblå urblekta snitselband i plast. Planen bestod av jordblandad sand, och närmare anstaltsbyggnaden övergick den i betong. Runt hela planen gick ett flera meter högt stängsel med strålkastare runt. Utanför det ett stängsel till, och där utanför låg den fria delen av staden i form av en liten park.

Planen var en sjumannaplan – typ – men måtten var ganska så obestämda och förmodligen förändrades planens storlek beroende på årstid. Så här dags på sommaren var gräset i kanterna brunbränt vilket gav några halva meter extra spelyta runt om.

Några vakter kom ut på planen, och i rad bakom dem kom motståndarlaget. Allt från sjuttonåriga smågrabbar som hamnat fel i livet, till sextiplussare som då och då begick ett brott för att få mat och tak över huvudet några månader. Folk som en gång hamnat utanför samhället och aldrig lyckats ta sig in igen. 

Deras taktik gick ut på att när vi hade bollen ställa sig och hoppa jämfota och skrika ”Huuuuuuuuu!” högt som fan så vårt lag skulle bli skiträdda och passa dem bollen. Den som inte passade dem fick en ordentlig spark över benen eller en tackling så man flög av planen. När de själva hade bollen så var det full fart framåt och den som vågade gå på för att ta ifrån dem bollen blev brutalt tacklad. I bästa fall stannade det med skrubbsår och gråt, i värsta fall med stukade fötter eller någon enstaka sned tand.

Just den här gången hade jag fått för mig att vi banne mig skulle göra i alla fall ETT mål. Så jag glidtacklade en av fångarna – en femtioårig rund typ som väl vägde sina dryga 100 kilo och som hade tatueringar överallt, ring i örat och en krokig näsa. Jag fick in en praktträff, han föll som en sten och jag tog bollen och sprang mot mål. Bakom mig hörde jag ”dunk-dunk-dunk”– en hord av jagande fångar som, om de hann ifatt mig, sannolikt skulle mangla mig till köttfärs. I panik kickade jag iväg en tåfjutt som gick i en krokig båge snett bredvid deras målvakt. I samma ögonblick som fånghopen hann ifatt mig och bryskt manglade ner mig, hörde jag hur mina lagkamrater jublade. Bolljäveln hade gått i mål!

Knubbiga femtioåringen tog tag i mig och drog upp mig från marken. Han borstade av mig lite grus, klappade mig i ryggen och sa: ”Jävla bra tackling grabben. Du borde platsa i FF”.

”Tack ska du ha” svarade jag lite blygt men stolt.

Efter matchen fick vi alla fika, och varsitt diplom – ”fribrev” – som garanterade att vi skulle vara befriade från inbrott om inbrottstjuven såg diplomet. På den tiden fanns nämligen någon typ av skråmentalitet även bland de kriminella. Den som begick brott mot en med fribrev skulle inte räkna med att skyddas av sina tjuvkollegor. Det diplomet har jag kvar.

Som jag ser det så är det här fotbollens själ. Ett spel som även fyller en social funktion. Allt är inte affärsverksamhet. Kåkfararmatcher är det ingen som tjänar pengar på, men vi som spelat sådana har säkert haft minst lika kul som Ronaldo, Zlatan och alla de andra. Om än för en mycket mindre publik. Tre fångvaktare och en vakthund.