Bara en runda minigolf

Det var en stålande solig dag som mötte mänskligheten när den väl lyckades orka stappla sig ur sina betonggrottor. Det var varmt i luften, molnfritt och vindstilla. Kort sagt, en perfekt dag för minigolf!

Detta faktum hade inte bara jag utan även min gode vän Peo observerat och fem minuter i halv tolv hade vi därför betalat våra femton kronor var i kiosken, valt ut varsin klubba och boll samt ställt oss till rätta vid bana ett. Vår vana trogen gav vi först varandra varsitt provslag innan tävlingen påbörjades. För tävling var det. Eftersom vi två var tämligen jämspelta brukade vi vinna ungefär varannan gång, och den som för dagen lyckades hålla sig någorlunda lugn när bollen försmädligt hoppade över koppen brukade ha en bra chans att vinna.

Det var alltid lika viktigt att vinna. Slutresultatet spelade mindre roll, bara man vann.
Mot andra motståndare kunde det vara tvärtom, men när Peo och jag spelade var det ingen tvekan att det rörde sig mer om krig än tävling och de som var med oss som statister, som hävdade att ”det är ju bara ett spel” var inte värda annat än vårt gemensamma förakt. ETT SPEL!!! De hade ju inte begripit någonting.

Men idag var vi ensamma och kunde därför koncentrera oss på spelet utan att riskera irriterande avbrott som att någon skulle köpa en glass eller stod och slog åtta slag på bana två utan att bli förbannad. Enda riskfaktorn var en skolklass högstadieelever borta på bana sju. Men de borde ju hinna klart innan vi hann ifatt dem. Alltså kunde spelet börja.

Vi lottade om spelordningen, och Peo fick börja på bana ett. Eftersom vi brukade spela så att den sammanlagda ledaren började, var detta som vanligt ett tillfälle som gjutet för psykning.
– Kul för dig att få börja på NÅGON bana, sade jag.
– Taskigt för dig att inte få börja på någon alls, svarade Peo.

Sedan började han med sin ritual. Han sopade rent utslagsbrädan med handen, lade ner bollen och vaggade fötterna i läge. han tittade ömsom på bollen, ömsom på banan, som om han mätte något. Sedan slog han två slag – ”testslag” – i luften innan han klippte till bollen som rullade iväg halvvägs upp i backen innan den vände och rullade tillbaka.

Han stannade bollen med foten och började om med sin ritual. Nästa slag hasade iväg ett par decimeter från plattan eftersom han i det närmaste missat bollen.
– Det räknas om bollen rullar förbi strecket, informerade jag och pekade på ett gult streck på sargen, ungefär två centimeter bakom den plats där bollen stannat.
– Håll käften! Jag vet det.

Nästa slag visade att Peo var ur balans. Han glömde sin ritual, lade bara ner bollen och slog. Bollen rullade upp till backkrönet och rullade ner igen.
- Förbannat! vrålade han. Och du håller käften! skrek han riktad mot mig.
Efter sju slag gav han upp. Då hade han haft ytterligare två bollar på kanten och ett slag som han i rena ilskan slagit ut i skogsdungen så det small till bland grenarna. Själv klarade jag banan på tre slag. Jag ledde nu med sju slag eftersom vi räknade uppgiven bana som tio slag.

Följande banor bjöd inte på några förändringar. Jag hade två treor och en tvåa, Peo hade en fyra och två tvåor. Fortfarande ledde jag med sju slag. Bana nio var emellertid en av mina fasor. Bollen skulle upp i en backe, runt på en plåthalvcirkel och ner i ett fyrkantigt hål, där den via ett rör förpassades ut på en liten ”green” där mattan släppt i ena hörnet.

Här gick det inte alls. Efter fem slag tappade jag sugen och drämde iväg bolljäveln ut i gräset, och hur mycket vi än letade kunde vi inte hitta den. Jag gav upp hålet och markerade en tia. Peo å andra sidan kom igenom på första slaget.
– Det var ju en lätt bana, retades han.
– Knip igen, jag har klubban kvar, hotade jag surt.

Läget var dock inte alldeles för bra för Peo. Bollen hade lagt sig ute i det hörn där mattan släppt och den doldes därför delvis av en uppstående mattflik.
– Den måste jag få flytta, försökte han.
– Inte utan att plikta ett slag, svarade jag.
– Fjant. Då spelar jag hellre härifrån.

Och som han spelade. Första putten tog i mattkanten utan att bollen rörde sig. Det andra slaget fick bollen att vagga till innan den lade sig tillrätta på samma plats igen, och det tredje fick klubban att böja sig då han träffade sargen innan mattan och bollen fick varsin smäll. Därmed hade vi bara en klubba och en boll kvar att spela med.
– Får jag låna din klubba? undrade Peo.
– Om jag får spela med din boll.
– Självklart, har jag sagt något annat kanske?
Jag räckte honom klubban. Han slog nu sitt femte slag och bollen rullade iväg mot hålet, ändrade riktning på en bubbla där mattan släppt, studsade på en kotte och stannade tre centimeter från hålet. Samtidigt började det regna. Peo sänkte sitt sjätte slag, och efter de första nio hålen ledde jag nu endast med tre slag. Himlen hade nu öppnat sina portar och regnet vräkte ner. Pölar hade börjat bildas på banorna och skolklassen, som nu hunnit till bana tolv, hade flytt in under träden. Detta hindrade dock inte oss. Var det krig så var det.

De följande banorna plaskade vi omkring på mellan fem och sju slag, dyblöta men allvarligt involverade i vår tvekamp. På bana sexton var ställningen den att jag, efter de senaste sju banornas vattengolf, hade rasat upp i fyrtiosju slag och Peo var fortfarande tre slag efter på femtio.
– Vilka jävla amatörer, sade jag och nickade bort mot skolklassen där den stod hoptryckt under ett antal träd. Kan inte spela minigolf bara för lite regn.
– Jaa, instämde Peo. Fast egentligen heter det ju bangolf numera.
Jag stirrade på Peo.
– Den dag du mot förmodan skulle ha den minsta chans att vinna över mig ska vi kalla det här spelet för bangolf. Men så länge JAG vinner kommer jag att kalla det vid dess rätta namn, nämligen minigolf. Så det lär väl få heta det under en överskådlig tid.
– Tjugo minuter till, sa Peo. Jag skrattade hånfullt.

Bana sexton är egentligen ganska enkel. En rak bana med små vinklade träklossar ute i kanterna som man ska förbi fram till hålet. I vanliga fall brukar såväl Peo som jag klara av det på två-tre slag. Men i vanliga fall är det inga vattenpölar mitt i banan.

Det skulle visa sig hart när omöjligt att ta sig förbi pölarna. Efter fyra slag slängde jag iväg klubban i en vid båge genom luften och markerade en tia. Peo stod ut hela sex slag. Sedan klämde han iväg bollen över ett stängsel och ut på gatan och markerade även han en tia. Således stod vi nu med en hel och en krokig klubba och utan bollar. Inget annat att göra än att avbryta matchen.
– Jag vann!, triumferade jag.
– I helvete heller, svarade Peo upprört. Du vet hur dålig du är på bana arton. Jag hade tagit in alltihop där. Jag hade vunnit!

Vi stod där i regnet och käbblade ett tag.
- Okej, oavgjort, föreslog jag till sist. Peo antog erbjudandet. Vi rev loss protokollet och slängde det i papperskorgen, gick bort till bana arton där vi låtsades slå i bollarna ifall någon i kiosken skulle se oss, ställde tillbaka de demolerade resterna av klubborna i stället, knackade på rutan till kiosken och sträckte fram den tomma skrivplattan och pennan.
– Hur gick det? undrade mannen i kiosken.
– Tja, med tanke på regnet så gick det väl bra, svarade jag. Trettionio slag.
– Och då har vi ändå räknat tio slag max istället för sju, fyllde Peo i.

Mannen i kiosken såg lätt imponerad ut och tyckte vi skulle anmäla resultatet eftersom gränsen för att få vara med i klubbmästerskapet gick vid fyrtiofem.
Efter att ha förklarat att tack det var bussigt att han frågade men vi har ju så mycket att göra så skyndade vi oss till bilen. Våra krig ville vi ju helst ha för oss själva.