De senaste fyra veckorna har varit hektiska men roliga. Tio gigg på sex orter. Från Sundsvall i norr till London i söder. Och jag har haft glädjen att få uppträda tillsammans med några riktigt bra komiker. Behrad Rouzbeh, Marcus Palm och Gasta Comedys egna Gerda Bylund. Samt ett antal gigg som uppvärmning till Magnus Betnér.
På Gasta i Gävle värmde jag upp för Magnus Betnér. Fick bra respons av publiken på mitt framträdande, vilket känns skönt. Det är ett ställe jag verkligen gillar att framträda på och därför är jag glad när det går bra, för jag antar att det ökar mina chanser att få komma tillbaka nästa säsong.
Med på scen var även Anders Celin. Det blir allt längre mellan de gånger vi uppträder tillsammans. Jag får fler gigg på egen hand numera, så våra kalendrar matchar inte varandra lika ofta nu som förr. Men förhoppningsvis kommer våra vägar att korsas från och till även under 2013.
Dagen efter var det Sundsvall och Railway Saloon, där Klubben Skratta med Käften håller till. En vildavästernliknande bar med plats för omkring 150 – 200 personer. Headliner för en publik på kring 100 drygt var Marcus Palm, och själv gjorde jag 12 minuter som gick bra. Efteråt kom folk ur publiken fram och undrade om jag skulle komma tillbaka snart igen, och om jag skulle vara med på TV 😉
Dit är ju steget långt och inte ens särskilt viktigt. Men kul ändå att de tydligen trodde jag var mer etablerad än vad jag är. Mycket klapp på axeln, skaka hand och ”fan vad bra du var”. Med mitt dassiga självförtroende så är det inte dumt att få höra sånt ibland.
Tre gigg i London hann jag också med. När jag körde på TNT at the Torriano förra gången var det ett trettiotal människor i publiken. Den här kvällen var det knökfullt. Publik i trappan, publik backstage, publik tammejfan överallt. En bra bit över 100 pers i en lokal som tar max 60.
Nu var det i och för sig inte mig de var där för att se, utan Magnus Betnér. Men va fan, det gav ju mig en chans att testa mitt engelska material för en stor publik. Och det gick faktiskt riktigt bra. Ingen av de därvarande svenskarna behövde skämmas för att vara landsman med gubbjäveln på scen.
Nästa dag var det Jester Jesters. Den kvällen var publikdragaren den australiensiske komikern Nick Sun. Själv körde jag mitt i första akten, och redan efter första skämtet satt en tjej längst fram och skrattade så tårarna rann. Efter gigget undrade några om jag var professionell komiker hemma i Sverige och trodde mig inte när jag sa att jag var en rätt ny komiker som inte ens hållit på tre år. ”You were by far the best act tonight”. Jag slickade i mig berömmet, men tog det ändå med en nypa salt. Det är trots allt en sak att få folk att skratta högt och mycket under tio minuter. Det är när tjugominutersgiggen förhoppningsvis kommer som jag kan bedöma var jag egentligen står.
Sista dagen innan hemresan körde jag för en lätt uttråkad publik på en handfull komiker och någon icke-komiker som sannolikt gått fel. Lokalen bjöd inte heller in till standup. Det fanns ingen scen, utan mikrofonstativet stod mitt på golvet omringat av soffor och fåtöljer. En obegriplig amerikansk komedienne öppnade och hade stora problem med att Magnus satt i publiken, så mellan varje skämt sa hon ”Hellooo Sweden!” eller ”Did you Swedes get that?”
Nästa komiker körde huvudsakligen vaginalskämt, och när det väl var min tur var jag rätt uttråkad. Jag gick upp, körde 10 minuter och gick av scenen. Vad jag tar med mig av det gigget är att jag klarar av att köra tio på engelska och leverera på en såpass god nivå att folk har kul även när jag själv bara ser det som att jag ska upp och göra jobbet, inte mer.
Hemma i Stockholm körde jag på Bad Company Comedy Club, som drivs av Branne Pavlovic och Ahmed Berhan. Två genomtrevliga killar och båda två dessutom bra komiker. BCCC är en schysst liten klubb som säkert kan bli ett kultställe i framtiden. Lättvikts klubb på Le Bon Palais där jag körde dagen efter har å andra sidan utan konkurrens Stockholms största antal av discokulor.
Trappan i Norrköping bjöd på ett riktigt bra gigg. Jag följde med för att vara MC samt värma lite för Magnus Betnér, och lokalen har knökfull. Sådana gigg är ju grymt nyttiga för mig – att få se hur man håller för en så stor publik. Jag höll. Tyckte såväl publik som komikerkollegor.
Så visst är man trött och sliten efter att ha lyckats kombinera de här giggen med ett krävande jobb. Men ändå vill jag inte välja bort det. För just nu har jag säkert en av de roligaste och mest utmanande perioderna i mitt liv. Hoppas vi ses där ute på en scen någonstans.
/T
Lämna ett svar