(Återskapat efter hack-attack)
Så var då debuten på komediklubben Flopp på Vickan avklarad. Det var ett skönt gäng komiker jag uppträdde tillsammans med, bland dem den alltid utmanande Anders Celin. Dessutom: Tobias Jacobsson, Marja Nyberg, Hanna Danmo och Noah Johansson.
Anders har en helt egen stil på scenen och han brukar påannonseras som att han går över gränsen. Vilket han inte gör alls. Däremot tassar han omkring vid gränsen, sätter upp egna gränser som ingen annan ser och kokar ihop det till en riktigt underhållande akt som åskådaren måste förhålla sig till.
Det går inte att slötitta på Anders., oavsett om man vill eller inte så tvingas man som åskådare att göra ett val. För mig är det fan så mycket mera intressant at se på än mycket annat slätkammat och snällt.
Mathias Heldevik var konferencier, och som vanligt gjorde han ett bra jobb. Med sina Torsåkers-skämt lyckades han få fart på den inledningsvis glesa och tröga publiken.
När det var min tur – som sit före pausen – hade det kommit fler åskådare eller vad det kallas på en standupklubb, och jag tycker att jag fick ett hyfsat gensvar. Jag hade varit däckad av et virus som gav feber och huvudvärk och snuva och alsköns äckelpäckel. Så jag var väl lite för sliten egentligen, men jag gjorde så gott jag kunde och det var väl rätt OK – i alla fal enligt andra. Och jag fick en hel del skratt trots allt och en del applåder. Värktableter och näsdroppar…
Jag känner att jag nu börjar hitta min egen stil. Blodtrycket, Stefanie, balaklava … det är skämt som ligger rätt. Andra grejer jag kör är i och för sig också roliga och lockar till skratt, men de passar inte in på den karaktär jag håller på att bygga upp. Så nu är det läge att göra en analys av mitt material och skriva om eller fimpa det som inte passar in. Förhoppningsvis ska det göra att jag tar ett steg till i min utveckling. Målet är fortfarande England i höst.
